Avståendet, är det ens ett ord? Ja. Är det någon som använder det år 2023? Tveksamt. Därför är det lite oklart varifrån vi får tanken. Ordet klingar som klosterklockor och verkar främst odlas i självhjälpsböcker med stoiska inslag. Men vi fastnar för det, och ser en (om än lite stoisk) lösning på ett komplext samhällsproblem i det omoderna ordet.
Vi sitter och river oss i håret någon januarikväll 2023. Vi har frivilligt ansökt och varit lyckliga nog att bli antagna till Ledarskapsakademins 15. program, och vi har alldeles själva valt att i vårt grupparbete jobba med frågeställningen ”Hur övergår vi från ett ohållbart välfärdssamhälle på övervarv till ett resurseffektivt välfärdssamhälle?”. Men nu känns det som att vi inte kommer vidare. Vi har lyckats definiera en tanke om att samhället i framtiden inte kan upprätthålla samma takt som nu, oberoende om det gäller hur vi konsumerar varor eller tjänster. Men hur koppla en tanke om avståendet med ledarskap? Hänger det ens ihop?
Vi har försökt närma oss vår fråga neutralt, utan att ta politisk ställning åt något håll, men själva frågan vi ställt är redan laddad med värderingar. Vi anser att samhället vi lever i idag slösar med sina resurser, att det går för fort och för hårt, att detta är ohållbart. Vi är medvetna om att många inte håller med oss. Men en ledare eller en blivande sådan måste välja sina värderingar och våga luta sig emot dem, och vi står bakom detta: vi lever ohållbart och en slutsats är följande: om det finns för mycket av något, är den självklara lösningen att ta bort, att minska, att sluta med, att avstå.
Varför väljer vi just avståendet som utgångspunkt? Har det att göra med våra värderingar, vår politiska läggning, vår utbildning och samhällsklass? Vi går en ledarskapsutbildning som bekänner liberal färg, vi är alla del av samma språkliga och kulturella minoritet. Allt det här färgar självklart hur vi ser på vilka utjämningar vi tänker att vårt samhälle behöver. Vi är också kvinnor, vita, har en högskoleutbildning och har börjat jobba precis då sjukfrånvaron på grund av psykiska åkommor exploderade. Vi har stigit in ett arbetsliv som definieras av en konstant känsla av att allt hela tiden håller på att ta slut; tiden, resurserna, världen vi lever i. Med den här bakgrunden är det kanske naturligt att vi vill välja avståendet som lösning på vårt komplexa problem. Däremot visar det sig att de ledare vi intervjuar, som har helt andra perspektiv på arbetslivet än vi, kanske inte tänker lika.
Men från den punkt där vi står och tittar på det vi ska ta för oss och bli del av, är det klart att det inte finns mycket att ta för sig av längre. Det handlar om att jobba med det som redan finns, att förvalta det bättre och visare, och onekligen att avstå från något. Vi har växt upp i en värld där allt skulle vara möjligt, men innan vi hann bli fullvärdiga medborgare visade det sig att det mesta vi drömde om nu är förbjudet att vilja ha. Om vi tänker oss att det är vi som snart ska jobba som ledare i ett samhälle som är splittrat, trött och desillusionerat, måste vi nyktert våga se på både de personliga och samhälleliga resurserna och fundera på hur vi bygger hopp och framtidstro medan vi avslutar, minskar och avstår.
Oberoende om vi pratar om ekonomisk, social eller ekologisk hållbarhet befinner vi oss i en kris. Att tänka att lösningen handlar om att avstå är naiv och förenklande, men ledarskap handlar om att våga välja en synvinkel och ta reda på om den kan hålla. För oss ter det sig skenheligt att prata om samhällsförändring om vi endast håller oss till positiva och sporrande jargonger.
Därför vill vi lyfta upp avståendet och dess problematik. Vi vill försöka förstå varför det är så svårt att avstå, att ge ifrån sig. Vi inleder ett småskaligt experiment där vi själv avstår. Under fastetiden låter en av oss bli att köpa nya kläder, en övergår till vegetarisk kost, en som bor ute på landsbygden slutar åka bil till jobbet om hon inte kan samåka. En väljer bort att unna sig och försöker leva utan allt extra (sötsaker, alkohol, tv-serier, filmer, sociala medier).
Köpstrejken går bra, den vegetariska dieten rätt okej, att endast samåka kräver mer planering men en rutin infinner sig rätt snabbt. Hon som försökt skala bort alla former av belöning och eskapism är den som har svårast med fastan och ger upp snabbast. Vi träffas för att prata om våra upplevelser, grunnar på varför misslyckandet smög sig in. Varför är det så svårt att avstå om också bara för en kort tid? Kanske för att det inte fanns något annat tvång än vår egen viljestyrka? Det fanns egentligen ingen riktning med avståendet annat än att det snart skulle vara över ändå. Experimentet rörde sig på det personliga planet, och vi tänkte på att verkligen inget i vårt samhälle sporrade oss till att avstå. Visst, vissa grupperingar och aktivister, kanske ibland en otydlig känsla av konsumtionsskam, men annars kändes avståendet mest som ett förlegat religiöst koncept.
Vi pratar om att vi saknade någon som styrde oss i vad vi skulle lämna bort. Det kändes rätt att avstå, men det ställde också till det, utsatte oss för känslor vi annars vill fly ifrån. Var det så, att vi önskade att någon hade lett vårt avstående? Att det hade varit en kollektiv process? Nu fanns samhällsperspektivet mer som en ekande röst i bakhuvudet. Avståendet visar sig vara ineffektivt på det individuella planet och vi vill vidare.
Men på det samhälleliga planet är det rätt tyst om avståendet. Större organisationer och företag verkar inte ha ordet i sin vokabulär. Hur ser personer som innehaft ledarpositioner i flera olika organisationer på saken? Tror de på avståendet, och om, vad har en ledare för roll i så fall?
Heidi Backman, akademidirektör vid Åbo Akademi, säger att avståendet som synvinkel är svår, det väcker lätt negativa associationer hos oss. Istället för att fokusera på avståendet skulle Backman lyfta fram vikten av att vi arbetar och gör saker på rätt sätt; att rätt människa gör rätt sak. I praktiken; att rollerna i samhället och på arbetsplatserna är tydligt fördelade och att vi vet vem som gör vad, och att den personen som har kunskapen och erfarenheten verkligen får ägna sig åt sitt eget. Det ger enligt Backman den effektivitet vi verkar vara ute efter. Backman betonar forskningen och vetenskapen som vägvisare för vad vi i framtiden ska ägna oss åt och säger att forskningsresultaten behöver få ta ännu större och tyngre plats i beslutsfattandet.
Tanken på att avstå kan Backman anamma inom ramen för att definiera kärnan i verksamheten; vad är viktigast i det vi håller på med i nuläget, vad är det som vi absolut behöver med oss i framtiden? Då kan vi likaledes definiera det vi kan lämna bakom oss, avstå ifrån. Här är ledarens roll central; i att avgöra vad som verkligen är viktigt. Som exempel lyfter Backman upp skolan, där det centralaste enligt henne är mötet mellan lärare och elev, och att det mötet borde bevaras och skyddas fram för allt annat. Backman förhåller sig alltså skeptiskt till avståendet som ledord för ledarskap, men kan hon ändå tänka sig att utbildningssektorn kunde avstå från något? Svaret lyder: ”man kan inte göra nya och gamla saker samtidigt, man måste välja sin väg”.
Tom Böhling är prorektor vid Helsingfors Universitet och läkare med lång ledarskapserfarenhet. Liksom Backman tycker han att avståendet som term klingar negativt. Om det ska lyckas behöver man betona de positiva effekterna av den uppoffring som görs, och åtgärderna måste vara rättvisa. Om en organisation väljer att avstå resandet och konferenserna, måste det gälla alla inom hela organisationen, oberoende ställning. Vi frågar Böhling vad hans sektor, hälso- och sjukvården, kanske ändå kunde avstå ifrån? Likt Backman pratar Böhling gärna om resurseffektivitet; idag går t.ex. många läkares tid åt till att skriva intyg och långa utlåtanden, istället för att verkligen kunna använda sin kliniska kunskap. Det görs också onödiga undersökningar och ingrepp och många rätt friska människor vårdas för mycket. Kanske kommer vi vara tvungna att sänka kraven i framtiden, kanske kan vi inte sköta alla så som vi gör nu funderar Böhling. Behovet av att avstå skymtar i svaren, och Böhling betonar att ett eventuellt avstående måste kunna argumenteras för, det bör bottna i något. Böhling lyfter också upp forskningens och vetenskapens roll; besluten och avvägningarna bör basera sig på vetenskap, vet vi verkligen att det blir bättre om vi slutar med något?
Stefan Mutanen, f.d. VD på Samfundet Folkhälsan tycker att synvinkeln vi valt är intressant. Han menar att förändringen vi letar efter verkligen behöver styras från en samhällsnivå, likt oss tror han inte att individansvaret räcker. Däremot tror han på människans förmåga att ändra sina vanor inför ett tvång; coronapandemin visade att det finns förändringsberedskap då det verkligen gäller. Men det behövs mod för att avsluta och avstå, vem vågar och vill leda en förändring som kommer kräva mycket av medborgarna? Det kommer behövas både morötter och piska, funderar Mutanen. De ekonomiska realiteterna är ofta de som styr avståendet i dagens samhälle, endast mot pengabrist vågar vi avsluta. Den förändringen är för långsam, tänker Mutanen. Han återgår ännu till individens ansvar i frågan; om vi tog hand om oss bättre skulle vi behöva mindre av samhället än vad vi gör idag. Då skulle vi kunna slopa service mer naturligt, för att den inte skulle behövas längre. Men också en förändring i folkhälsan behöver en ledare, en ledare som själv är redo att avstå och står bakom sina ord och föregår med exempel. Här går skribenternas tankar direkt till en president som nyss valde att fira sin födelsedag vandrandes längs Tölöviken med medborgarna i släptåg. Ett slag för ett enklare leverne, ett uttryck för att leta sig mot kärnan?
Våra intervjuobjekt ställer sig alltså skeptiska till vår tanke om avståendet, men avfärdar den inte. Däremot blir det tydligt att synvinkeln anses svår. Visserligen, vi jobbar ju med ett komplext problem. Men går det att vända på steken? Finns det inte en lättnad att finna i avståendet? En tanke om att erkänna både världens och ens egen ändlighet? I en överhettad hjärna och värld är det redan många som upplever att de inte hänger med. Borde vi därför i allt högre grad våga prata om vad det är vi ska välja bort?
Ledarna med lång erfarenhet betonade att det eventuella avståendet måste förankras i en vision och strategi och att besluten måste vara rättvisa och tydliga. Kanske framtidens ledare istället för att tänka på tillväxt och expansion, i allt större utsträckning behöver fokusera på kärna och avstående. Kanske finns det verkligen ett behov i de generationer som nu träder in i arbetslivet att få bli ledda av någon som drar upp gränser, som säger att det där sysslar vi inte med, det här gör vi inte. Var hittar vi ledare som vågar axla det här ansvaret? Vem hinner läsa all forskning och basera beslut på den? Och hur avgör vi vad det är vi ska avstå ifrån? Det korta svaret: ingen gör det ensam. En ledare som väljer avståendet som utgångspunkt behöver flankstöd och ett tätt nätverk.
Beslutet om vad som ska offras beror på vår tolkning av det som sker i världen, det blir en politisk fråga, det går inte att komma ifrån. Det går inte ens längre att använda forskningsresultat som argument, vi lever i en värld där också vetenskapen blivit debattföda, eller rentav föremål för arrogant förnekelse.
Efter ett knappt år av grubblerier anser vi alltså att avståendet är en ofrånkomlighet som kommer kräva något av oss alla, oberoende samhällsposition. Vi vill se ledare som vågar välja den vägen, för det finns mycket att förlora och nödvändigheter att vinna. Det ter sig som att framtidens ledare kommer behöva bekänna färg i allt större utsträckning. Frågan är vem som är redo för ansvaret, och om arbetslivet är redo för det mod ett sådant ansvar kräver?
Nora Backlund, Unna Heimberg, Linda Smids och Ida-Maria Sola
Ledarskapsakademins program 15
Gruppens presentation:
